Man blir dum i huvet av mammaledighet..

..verkligen. Jag håller på att bli helt galen! Nu är Eli snart 7 månader. Jag har ammat honom varannan timme sen han föddes om man bortser ifrån nätterna där han ibland sover 8 timmar och ibland 2 timmar åt gången. Vi bor på landet och det tar ungefär 20 min att åka in till Ljusdal. Om jag någon gång vill göra något själv kan jag åka till Ljusdal och tex gå i några secondhand affärer som är rena terapin för min själ. Då tar det 20+20 att åka vilket betyder att jag har 1 timme och 20 minuter på mig att göra något som ska få mig att slappna av, inte tänka på en bebis, inte prata bebisspråk, inte bära något förutom min egen vikt. 1 timme och 20 minuter är jävligt kort tid. I början åkte jag och handlade och Kristoffer kunde ringa när jag hade kommit genom halva affären och säga "han är jätteledsen, kommer du hem snart?". Det var bara att skynda sig till kassan och inse att man glömt hälften av det man skulle ha när man kom hem. Därför har jag slutat åka hemifrån utan Eli, han får följa med o handla, åka i secondhand affärer eller åka o fika. Klistermärke, tatuering som aldrig försvinner, gipsbandage.. så känns det. Man kan inte förstå om man inte själv har barn, och jag tror inte papporna kan förstå heller.
Innan jag fick barn blev jag så less på folk som sa att dom inte kunde följa med på saker för att dom hade barn. Jag tänker inte sluta leva och gå ut o festa eller vad jag nu vill göra bara för att Eli har kommit, för då kommer jag gå under helt. Man måste ändå ha sina egna intressen, även om det bara är att läsa tidningen. Jag måste bara hålla ut ett tag till så att jag kan byta ut iallafall 1 mål om dagen med gröt eller mat eller vad som helst.

Då får jag iallafall 4 timmar för mig själv.